Läser lite olika fina förlossningsberättelser och blir peppad att skriva en själv. Bland annat för att det är så himla bra att ha kvar, sedan. Här är min från när Alma kom till världen. Och nu är Ines snart fem månader gammal så jag skriver ner'et innan jag glömmer.
Det var ju så att jag höll på att föda barn i fyra månader.
Den 25 april blev jag akut inlagd på Södersjukhuset, i vecka 20+ (halva tiden kvar) med en livmodertapp som var väldigt kort, och sammandragningar. Fick order om VILA, blev utskriven dagen efter och började min långa, långa nedräkning. Tack vare ett flexibelt jobb och en likaledes flexibel arbetsplats, fick jag jobba halvtid hemifrån lite som en spökskrivare till de andra konsulterna, och på så sätt fick jag tiden att gå. Jag blev rätt apatisk på slutet, efter livmodertappkontroller varanan vecka, barnmorskebesök varannan vecka, två ytterligare stoppanden av eventuella förlossningar och
en tur i ambulans till ett annat sjukhus.
Sista dagen före Ines föddes grät jag när jag lämnade Alma på dagis. Jag kände mig så tung och hormonstinn. Alma grät, det fanns ingen pedagog vid överlämningen,
jag började också gråta. Hulkgråta. Och gick hem. Bästa farmorn hämtade Alma för en övernattning och jag fick fortsätta vara apatisk hemma. Vi sov tätt, tätt ihop som man och fru den natten, och hann visst med en så kallad färdknäpp innan dagen blev
den andra september, födelsedag för Ines.
Fredag morgon klockan nio, jag gick upp och började göra mig redo för ett barnmorskebesök. Vecka 38+3, ingen hade trott att det skulle gå så långt den här graviditeten. Fullgången. Gjorde frukost och satt framför datorn och läste nyheter. Och så: KNÄPP. Eller mer BRAK. I min mage. Ett ljud lika högt som när en pinne i skogen knäcks. Jag reste mig upp rätt så chockad över ljudet, och en liten stril av vatten rann ner för mitt ena ben. Eller, jag misstänkte att det var vatten. Gick upp och hoppade och skuttade lite för att se om det kom mer, det gjorde det (men ingen splash - det har kommit med barnet på både mina förlossningar) och jag la en binda i trosan för att kolla färgen - rosa. Okej det var på riktigt. Jag gick in till min snubbe som sov och sa att det nog var på gång och han trodde väl inte riktigt på det (inte så konstigt kanske).
Ringde förlossningen som sa de härliga orden: Det är fullt i hela Stockholm. Hon såg en anteckning i min journal om att här kunde det visst gå undan så hon skulle ringa runt och se vad hon kunde göra. Jag hade blivit coachad av min barnmorska vad jag skulle göra om barnet kom ut hemma. Hade varit galet nervös över detta men konstigt nog kände jag mig lugn nu. Lugn men upprymd. Mannen läste DN i sängen och
jag bloggade och Facebookade lite.
Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte fått någon värk, möjligen en liten ilning längst ned vid blygdbenet och det sa jag till barnmorskan på Södersjukhuset när hon ringde upp igen. Hon hade goda nyheter - en omföderska hade gått med på att lämna förlossningsrummet och vänta på sin BB-plats ute i korridoren så att jag fick ett rum. "Ni kan komma in nu", sa hon och jag är så glad att jag inte hann bli nervös. Klockan var då halv tio.
Jag tog en dusch, min kille gick ut med hunden (han var ute väldigt länge tyckte jag). I duschen fick jag den första värken. Den var överkomlig, men det var helt klart en värk. Inte alls som dessa miljarder sammandragningar jag haft under graviditeten. Fick en till medan jag stod där. Tänkte: Nu är det dags. Shit, shit, det kommer göra så jävla ont. Ja, så tänkte jag.
Mannen kom in, jag rafsade ihop lite saker i en tygkasse och vi ringde en taxi som kom runt 10:15. Taxichaffisen tog den lååångsamma vägen in till sjukhuset - som går på en 30-väg med massa farthinder. Och då började jag känna mig påverkad. Värkarna kom kanske var femte minut och de var inte så kul. Jag störde mig på deras samtal i framsätet men jag var fortfarande med i matchen. Vi kom fram till Sös, jag trodde man skulle ringa på klockan men det var ju bara för att det var mitt i natten med Alma (då låg jag på marken och krälade). Vi gick in, blev hänvisade till en hiss ("lycka till") och när vi kom upp mötte en glad undersköterska oss och visade oss till rummet.
(Nu kan de som inte gillar blod, svett och tårar sluta läsa)
Och plötsligt var jag helt handikappad. De ställde frågor. Min hjärna var som gele. "Döööh" kom ur min mun. "Påsen" sa jag. I påsen låg min journal. Och jag tyckte att vafaan vad svårt det var att klättra upp och sätta mig på sängjäveln, hur svårt kan det vara? Jag fick en värk och lät som en säl som ropar på sin lilla kut. Barnmorskestudenten (always) frågade precis som på teve: "Känner du att du vill trycka på Clara?"
"Jag har ingen aning, kan ni hjälpa mig upp i sängen"
och
"Jag vet inte, jag vet inte", var det jag fick ur mig i detta läge. Kände mig helt dum i huvudet.
De fick av mig kläderna och då hände det jobbigaste under hela förlossningen (som i efterhand verkligen känns skitsamma): jag sket på mig i en värk. Hade liksom inte hunnit tömma. Med Alma började det med ett toabesök men denna gång gick allt så himla smyg-fort. Klockan var ungefär 10:35 och när barnmorskestudenten sa att hon inte kände om bebisen var fixerad, när hon palperade magen, tänkte jag att jag skulle vara två centimeter öppen som jag nu varit i tre veckor eller mer. Men tio centimeter var det visst, ungen var ju på väg ut.
"Ska jag krysta, hur gör jag det?" frågade jag och jag fick instruktioner från den fina personalen, en student, en undersköterska och en (som min kille kallade) Yoda-barnmorska. Jag låg på sidan och försökte komma ihåg allt jag plöjt igenom under gravidteten. Cayenne, dykmetoder, Heli och föda utan rädsla. När en värk kom försökte jag hålla ner hakan mot bröstet och ta i utan bara helvete. Med Alma var jag så rädd. Nu var jag med i rummet, kunde prata emellan, fattade att en unge skulle komma ut. Vågade till och med testa hippeiflummet att affirmera, tänka och agera positivt på det som hände, brölade "Jaaaaa" när jag tog i. Vilket träningspass. På sista värken när huvudet stod i öppningen och det känns ganska precis som att du tar dina fingrar och drar ut munnen så det stramar, så ska man hålla emot en värk så att man inte spricker. Det är då man andas sådär som på film. Det var jobbigt, helvete vilken match. Men fortfarande: Jag var med. Men jag fick ingen ny värk. Tillslut struntade jag i att vänta mer och tryckte på, och ut kom hon.
Så, 11:00 kom hon upp på min mage. Inte bröstet, för navelsträngen låg virad runt halsen och Yoda-barnmorskan knuffade bort studenten, virade loss den och dunkade lilla Ines i ryggen så att hon började andas. Det här såg inte jag, jag låg och tyckte allt gick så himla bra och grät glädjetårar, det gjorde vi båda. Min kille tyckte det var lite läskigt och i efterhand känns det ju skönt att det inte blev hemförlossning. Jag klippte navelsträngen och sen var det klart. Tyvärr föddes Ines till någon svindålig åttiotals-rocklåt. Men det gjorde inte så mycket.
"Ni är inte sugna på tidig hemgång?" frågade personalen på grund av det överbelamrade sjukhuset. Men jag stod på mig och ville vara kvar, visste att kaoset som skulle börja väntade hemma. Ines och jag fick så ett delat mamma-rum på Södra BB och kunde ta det riktigt lugnt det första dygnet. När jag vaknade morgonen efter hade min kille skickat den här låten till mig:
